Love this! Who is the artist? Robbie Lawrence!

Don’t know the name of the artist. If you do, comment so I can credit.

Lost Boat by Silvia 15 Deviant Art

Brukade ha ett ritblock vid sängen när jag var yngre. Ganska tjocka vita papper som passade perfekt till min rapidograph. En kväll när jag kom hem hade någon skrivit på en av sidorna. Någon klottrig hälsning med kulspetspenna att det skulle bli kul att ses. Frågade mamma vem som varit inne på mitt rum. Det var någon man hon träffat. Någon ny.

Ett par kvällar senare var den nye hos oss. De åt och drack och på rösterna hörde jag det som för länge sedan var bekant. Fyllan.

Stängde dörren till mitt rum och försökte tränga bort ljudet av deras pladder och tjut med musik. Hade varit hos en fotograf och tagit några porträttbilder ett par dagar tidigare och ville titta en gång till på kontaktbilderna. På den tiden fick man en kontaktkarta med miniatyrer på sina bilder, ungefär som små passbilder. Jag hade klippt ut mina favoriter, två-tre stycken, men de flesta var bilder som jag inte gillade. Inte så konstigt kanske, vilken ung tonåring tycker egentligen om sig själv?

Kunde inte hitta favoriterna. Hade de halkat bakom skrivbordet? På golvet? Under mattan? Letade överallt.

Plötsligt slog det mig med iskall klarhet. Han hade tagit mina bilder. Han. Den nye. Det rådde ingen tvekan om saken. Det var inte så att jag slog bort tanken som befängd, utan jag bara visste att han hade tagit dem.

Jag väntade tills de hade tystnat därute och dragit sig till sovrummet. Öppnade dörren försiktigt och tassade ut i hallen. Hans kavaj hängde på en av mammas golfklubbor. Hjärtat slog så hårt att jag tänkte att det måste höras när jag kände efter i kavajfickan.

De låg där. Mina favoriter. Tydligen även hans.

En våg av illamående sköljde över mig. Jag ville både skrika och gråta. Varför hade han tagit mina foton?! Sedan kom rädslan. Tänk om han kommer in till mitt rum när mamma somnat? Det går inte att väcka henne när hon druckit så mycket. Jag vet, för det har hänt både en och flera gånger att jag och lillebror inte kommit in i lägenheten för att hon sovit och lämnat nyckeln omvriden i överlåset. En gång kastade vi in ett 20-tal snöbollar genom hennes balkongdörr, men hon vaknade inte ändå. Tänk om han kommer in och mamma inte vaknar fast jag skriker?

Dörren till mitt rum kunde låsas med nyckel. Som kunde öppnas med en glasspinne. Eller vilket föremål som helst i stort sett.

Jag var livrädd för att somna. Jag satt på helspänn hela natten och lyssnade efter ljud. Vågade inte ha musik på. Vågade inte läsa. Eller rita eller någonting för tänk om han plötsligt försökte komma in på mitt rum?

Ingen kom. Natten förflöt men den gav mig ingen ro.

Nästa dag, på eftermiddagen tog jag mod till mig för att berätta för mamma om bilderna. Jag var rädd för att hon skulle reagera som hon oftast gjorde. Bli förbannad, anklaga mig för att ljuga eller hitta på. Den här gången svarade hon bara: “Ja vaddå, han tyckte du var söt.”  

Sju år senare satt jag på en vitmålad båt i en hamn strax utanför Aten. Solen höll på att gå ner, vackra speglingar drog över vattnet när min väninna Michelle från USA plötsligt sa: “Det är så skönt att snacka med dig Eden, du är så ung men samtidigt en gammal själ. Det är som om du redan levt ett långt liv.”

Det är kanske det som händer när man måste växa upp fort, man blir en gammal själ i en ung kropp. Erfarenheter som borde komma längre fram kommer som bilarna i en trafikstockning precis efter varandra och en del borde inte komma alls.

Jag frågar mig om jag skulle vilja vara annorlunda? Det som hänt har ju trots allt format den jag är. Nej, jag skulle inte vilja vara annorlunda, men jag önskar ibland att man kunde slänga vissa minnen i papperskorgen. Delete. 

// Eden