Yep. Så här ser jag ut idag. Annandag påsk 2011. Foto: Privat

Det var ett himla tjat om rynkor på sistone. Iaf i mitt flöde online. Förmodligen beror den ökade diskussionstrenden på att vi haft sol och underbar sommarvärme hela påskhelgen. På varje gräsfläck i stan har vinterbleka människor slängt av sig tröjor och skor för att njuta. Jag med. Rynkor är väl inte det vi borde ha fokus på när det gäller sol och ozonlager, snarare the big C. Men nu ska jag inte grotta ner mig i sjukdom och de käraste jag förlorat. Nej, jag slår ett slag istället för rynkorna.

Är det inte coolt egentligen med de som är äldre och att bli äldre? Det är ju inte helt självklart att alla blir äldre. Och so what om det syns att man levt livet.

“You only live once, but if you do it right, once is enough” som den fabulösa Mae West sa.

Som en kvinna över 40, borde jag kanske låta någon läkare börja injicera botox i mitt ansikte. Men jag har kommit fram till att jag inte vill. Det är inte lönt. Jag skrattar för mycket och behöver varje muskel alert och redo, för att kunna ha precis så roligt jag haft hittills. Jag kan från hjärtat ärligen säga att jag älskar livet. Och varje dag som ligger bakom de linjer jag hittills fått. Hoppas att jag får fortsätta samla både dagar och linjer.

Kram och fortsatt fin vecka // M

Ibland när livet känns tungt och man bara vill lägga sig som en kringla i ett hörn och gömma omvärlden brukar jag tänka på de här orden nedanför. Det ger mig tröst och styrka i tanken att man inte är ensam. Vi kan alla vara änglar för varandra.

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud.

På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter, det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. “Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.”

Herren svarade: “Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig”.

… skulle jag kommit med blommor idag, gula rosor såklart. Grattis på födelsedagen Mormor! Saknar dig.

Idag är en av de där dagarna när man inte orkar prata, dela med sig eller vara en piggelin för andra. Nere.

Ibland kommer flera goda nyheter samtidigt. Härligt! Tidigare blev min teckning “The Goddess of the Sea” utnämnd till Daily Deviation på konstforumet Deviant Art – världens största community för konst med 14,5 miljoner medlemmar och 140 000 uppladdade bilder – om dagen. Nu är min teckning uppe i över 10,300 views, har fått närmare 200 positiva kommentarer och över 1600 har gjort den till sin favoritbild. Hur härligt är inte internet? När man dessutom får trevliga tillrop från folk som tecknat Narnia scenografier åt Disney och karaktärer till WoW blir man nästan knäsvag. Tänk att feedback från okända människor kan ge en sådan energikick!

Inte nog med dessa goda nyheter – mina motiv som finns att köpa som t-shirts sedan någon månad eller två tillbaka i en online butik – har nu sålt över femtio ex. Tänk att 50 pers går runt någonstans i världen med mina teckningar på bröstkorgen! Det är liksom en nivå högre än att få beröm, detta är folk som betalar för att de gillar mina grejer. Jag känner mig oerhört glad, ödmjuk och tacksam inför detta. Ett stort tack till dig som kikar i min blogg. Det är för din skull jag publicerar bilder istället för att bara spara dem i en mapp. Merci. Sorry att kommentarsfunktionen är avstängd. Efter några hundra viagra/poker/nigeria/morgage/pills/real estate mejl vissnade jag och stängde av. Det stod mellan att stänga av eller  lägga ner bloggen. Du når mig på info@aya.se should you like to comment.

Packar inlines och solglasögon. Ska åka med de här killarna på lördag. Yey! Den sköna låten till klippet är Maxwell – NoOne.

Mitt liv är som de flesta andras. Vissa dagar är euforiska med glädje medan andra sköljer över en med mörk tung sorg, förlust och frågor om livets mening. Däremellan råder en vardag där toppar och dalar inte är så stora men livet känns härligt. Jag har nära till skratt och är en glad prick.

Pappa fick först en hjärntumör sedan en stroke. Han låg förlamad i vänstra delen av kroppen i flera månader på sjukhem och jag och lillbrorsan såg hur livskraften var på väg ur honom. Vi var där varje dag. Ibland två gånger om dagen. Drog ut honom på sjukhemmets gräsmattor, pratade i timmar, släppte allt utanför jobbet. Det fanns bara jobba och vara hos pappa. Inget annat. Min styvmamma Ewa hade redan gått i förväg. Efter år av cancer, cellgifter, behandlingar och en kropp som var tunn som en liten fågelunges, somnade hon tillsist in på min brors födelsedag.

I tjugo år var hon min extramamma, de sista månaderna än mer än så. Min vän, min förtrogna, min livsguide. Ewa klagade aldrig. Inte ens när ena armen lossnade från sitt fäste för att skelettet vittrat sönder. Eller när alla mediciner fick hennes ansikte att svälla upp som en köttig massa, oigenkännlig för omvärlden. Hon bet ihop. Hon skrattade. Skämtade. Och gav sig fan på att leva vidare. Och det gjorde hon. Längre än läkarna någonsin trott. Men 47 år gammal lämnade hon oss på ett Hospice på St. Eriksgatan för att gå vidare utan smärta. Man slutar aldrig sakna.

I våras gick min älskade mormor bort. Hon hade ett pärlande skratt som på gamla svart-vita filmer från 40-talet. Hon var en härlig människa och en stor förebild för mig. Hon började arbeta som 12-åring och slet hårt i hela sitt liv. Varje lördag skramlade hon en myntbössa åt Röda Korset i Skärholmens Centrum. Hon köpte alltid jul- och påskkort från de som målar med munnen och bjöd invandrare att bo i sitt radhus som inte hade råd eller möjlighet till eget. Hon lärde mig att vara god. Omtänksam. Hjälpsam. Och framförallt så levde hon utan att klaga en enda dag. Personalen på hennes äldreboende sa ofta det, Ingrid klagar aldrig. Nä, hon gjorde inte det. Hon var alltid stark. Generös. Varm. Min Lilla Mormor.

När pappa fick sitt sjukbesked var både jag och brorsan i chock. Ungefär samtidigt fick jag veta av en vän att han också var allvarligt sjuk. Döende. Ett år kvar att leva enligt hans läkare. Jag snackade lite med universum här och undrade hur mycket jag skulle mäkta med. En förlust till? Eftersom jag varit med om ett och annat i sjukväg, ställde jag mig lite frågande till hans diagnos och erbjöd mig att följa med till läkaren nästa gång, men det ville han inte. Jag googlade, försökte förstå och hantera. Fan vad det var mycket nu.

Min vän ville prata ofta om att han var döende. När vi var ute på Powerwalk. Kombinationen powerwalk, döende och tal om hur synd det var om honom rimmade illa för mig. Jag bad honom att ta dessa samtal med sin egen familj, eftersom jag inte kunde hantera hans inställning. Alla jag förlorat hade ju kämpat. Med allt. Till sista andetaget. Något kändes fel i magen. Men jag visste inte riktigt vad.

Idag fick jag svar. Flera svar. Tråkiga besked.

Min vän är inte sjuk. Han har aldrig varit allvarligt sjuk. Däremot har han i flera års tid berättat för olika kvinnor att han är döende. Men det som dött är istället vänskap efter vänskap. Idag dog vår. Han har ljugit, manipulerat och med olika identiteter skickat mejl, bloggat och twittrat för att få min uppmärksamhet kring det mesta i mitt liv, jobb, arbetskamrater och pojkvänner. Jag vet att han kommer läsa de här raderna, precis som han alltid kollar allt jag gör.

Till N. Din jävla råtta! Hoppas att det var värt det.  Hoppas varje anonymt mejl var värt varje tangenttryckning på din iPhone. Varje minut du stulit från de mina som behövt mig. Varje samtal som handlat om dig och dina påhittade plågor. Varje lögn med ont uppsåt. Jag tror inte på hämnd. Jag tror på universums förmåga att balansera ut saker och ting. Om du någonsin kontaktar mig igen, kommer jag inte tveka en sekund att anmäla dig. Igen. Sök hjälp. Du behöver det.

Och till dig min vän, som brukar spana in min blogg för inspiration. Oroa dig inte för mig. Jag står på min mormors axlar. Utsikten härifrån är fantastisk!

Idag är min första semesterdag. Minsann om det inte fanns lite sol över till mig, så här på kvällskvisten konstaterar jag att solen har humor. Jag ser ut som en prickig korv, något som både jag och sonen skrattar åt. Fy sjutton vad skönt det är att vara ledig och njuta av en svensk sommardag. Blir nog svårt att sitta inne och teckna något när det är sommar utanför dörren.

Vad annat kan man göra än att skratta. Vi är friska, solen skiner och lediga dagar väntar.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum,
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead,
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crêpe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.