Hon har gått lite i förväg
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum,
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead,
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crêpe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
15. February 2010 at 22:35
Jag beklagar din sorg och förlust.
Om det är någon liten tröst så låter det som om din mormor fick en fin sista tid med läkare som visste vad de gjorde och sina älskade nära.
“Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”
- Harry Martinson, 1960
15. February 2010 at 23:16
Tack kära du, för din omtanke. Vilka vackra ord du skickade med, dessa ska jag ta med mig på onsdagens minnesstund.